madelentoresson

Jag har ingen egen bil. Ingen brummande miljöförstörande bensinslukande mackapär. Däremot har jag två friska ben. Ett höger ben samt ett vänster ben. På mitt högra ben har jag en fot, och även på det vänstra finns det en fot. Sen har jag massa hud, kött, blodådror, senor, ligament, skelett och vävnad, men det är bara invecklat att skriva ner alla delar. Dessutom är det inte så intressant. Det kan vara intressant för någon som studerar till läkare, sjuksköterska, ortoped eller något annat yrke som har människan som verkyg. Verktyg är egentligen fel ord, men dom grejar och pillar på oss iallfall.

Varje dag går jag med mina två friska ben. Långa promenader. Det är skönt, bara det inte är kallare än - 25. När jag går så funderar jag väldigt mycket. Om vädret, familjen, vännerna, kärlek, min häst, galna helger. Men det som är absolut roligast att fundera över är människorna man möter. Hur ser deras historia ut? Har de barn? Vart jobbar dom? Äter de snorkusar till middag? Har de två en kärleksaffär ihop? Jag brukar kolla på en människa. Deras hållning, gå stil, kläder och utseende. Sen kommer jag på hur personen är. Häromdagen mötte jag än karl. Han var ute och gick med sin hund. Han släpade fötterna i marken, gick ihop sjunken, långt slitet hår och han hade mjukisbyxor. Enligt mig var han ensamstående, inga barn, ingen flickvän eller älskarinna, hans mor kommer med matlådor var dag, och städar även upp i huset där han bor. Han tycker om att sitta vid datan, spela olika spel samt porrsurfa. Han är en snäll människa och nöjd med sin tillvaro. För när jag gick förbi honom såg han nöjd ut, han hade ett lugn som spred sig över honom.

Tänk vad människor är olika. Inte bara till utseende utan även inombords. Tänk på det.

Ni vet när man tappar ett glas så blir det alltid miljontals glasbitar överallt. Först plockar man upp de stora bitarna, slänger det i papperskorgen. Hämtar dammsugaren och resten av glasbitarna blåser in i dammsugarpåsen. Konstigt nog är det alltid några glasbitar som lyckas gömma sig undan storstädningen. Det kan gå flera dagar, veckor ja, vem vet månader innan någon lyckas trampa in glasbiten/glasbitarna i foten. Jäklar vad ont det gör då. Sen är det ett jävla stök med att få ut glasbiten, om man ens får ut den..

Slutresultat av detta är att jag aldrig mer ska tappa ett glas i golvet, aldrig mer tillåta mig att göra det, aldrig mer ens "nästan" tappa ett glas. Om jag nu skulle göra det, så ska jag tamefan slänga glashelvetet med all kraft jag har. Ni vet så det blir miljontals små glasbitar överallt. Sen ska jag hoppas på att det är en jävel som går rätt på en glasbit, den jäveln som glaset var menat för.

Vad får man om man blandar smör, sirap, ingefära, kanel, kardemumma, nejlikor, bikarbonat, vatten och vetemjöl? Jo, du får en jävligt klibbig och god röra, smet, klump (?). Efter detta kavlar du ut degen, smeten eller klumpen och gör små figurer, typ grisar, tomtar, granar, stjärnor och hjärtan är vanligast. Ibland brukar ungdomar, eller omogna vuxna, busa till det och göra bröst, snoppar, vinflaskor och hårborstar utav klumpen. Efter du har gjort "figurer" säger du hokus pokus och vips så har du pepparkakor. Men glöm inte den fina detaljen att dessa figurer ska vara i ugnen i ca 4 min på 225 grader. Om du förmodan skulle glömma bort dessa figurer i ugnen, så tro inte att dom öppnar ugnsluckan själv och kommer ut alldeles perfekt gräddade och goda. NEJ, de blir brända, fula och oätbara. Nu tror ni garanterat att jag har försökt baka pepparkakor men misslyckats. Den skadeglädjen tänker jag inte tillge er för jag har inte ens en ugn! Tur är ju att affärerna säljer pepparkakor i burk. Eller plastbunkar finns de också i. Vi har alltid pepparkakor på verkstan. Ni vet för att ha när man dricker kaffe. Eller saft för min del då. Jo, men den dära burken står ju framme hela tiden vilket resulterar i att så fort jag råkar gå förbi fikarummet går jag fram till burken och tar med mig minst 3 pepparkakor som jag mumsar upp direkt. Eftersom dom tar slut så snabbt måste jag gå till fikarummet, fram till pepparkaksburken (i plast) och tar 3 nya fina hjärtformade pepparkakor. Jag borde ta och föra anteckningar över hur många pepparkakor jag trycker i mig på en dag..

Idag ska jag bjuda min lillebror björn på middag. Det blir snabbmackaroner, korv, bacon och lite grönsaker. Lyxmat, kanske inte riktigt men snudd på. Annars brukar vi äta ute, varje dag. Tro det eller ej, men man blir less på att äta ute tillslut. Jag ser verkligen framemot att äta vanlig mat. Någon som är grym på att laga mat så äre jag. Att tillaga fattigamåltider kan jag. Jo, ni förstår jag är bäst. Man tager det man haver, slänger på lite salt och olivolja och sen äre klart! Salt och olivolja kan man ha på allt, bokstavligt talat ALLT.

Björn är rädd för monstret. Eller monstrerna. Ni vet de små som finns överallt, och slår till när ni minst anar det. Nä, men parasiterna som finns i vattnet. Ja ni hörde rätt, PARASITER, bakterier, virus eller vad som härjar i östersundsvatten. Alla blir jätte skitnödiga, springer på toaletten, och kommer ut därifrån. Odören är inget att skojja om. Jag har bara hört rykten om lukten, jag själv har inte upplevt den ännu. Dessutom har parasiten inte lyckats nå mig, tur är väl det. Tillbaka till björn och parasiterna. Han ska ta med eget vatten som vi kan tillaga maten i. Han tror inte att de dör när vid 100 grader, ni vet då vattnet börjar koka i kastrullen. Vattnet måste minst koka i 1 minut med stora bubblor. Det är viktigt.

Jag längtar verkligen tills i morgon. Ny dag, ny vecka som kommer med en massa nya möjligheter. Jag känner att jag behöver börja om på nytt. Jag ser verkligen fram emot mitt nya liv. Jag hoppas att jag slipper fundera. Just nu har jag så himla mycket att fundera över, dessutom att analysera över. Det är så svårt att bestämma sig. Jag tror inte att ni som läser förstår. Men det behöver ni inte göra heller.

Nu ska jag sova. Mysa ner mig i sängen och vakna upp glad, lycklig och utan funderingar.

Mot nya äventyr?

Jag måste vara otroligt rastlös i kroppen, eller snarare själen. Jag börja känna att det är dags att röra på sig igen. Jag och min trogne resekamrat, som följer med mig överallt. Vi flyttar hit och dit. Tur är ju ändå att vi har varandra. Det jag verkligen hade velat är att flytta till värmen. Till Australien, till min bror. Ibland, börjar jag sakna han så otroligt mycket. Inatt drömde jag att han kom hem, bara för att hälsa på mig. Sen så skulle han iväg igen, tillbaka till Australien. Han hade saknat mig också.

Ibland är det så svårt att bestämma sig hur man ska göra. Tänk om någon kunde bestämma allt. Bli veterinär, flytta till Uppsala, köp en hund, bli tillsammans med erik som står där i hörnet - Det hade varit skönt. Då slapp man tänka själv, bestämma sig och fundera över ens liv.

 Ska man börja tro på ödet? Att allt händer pga en anledning? Nä, jag tror att man ska tro på tillfällighet. Ta varje möjlighet som kommer i ens väg. Jag har mycket att fundera på.

Det jag vet är att idag ska jag sitta inne. - 23 är INTE OKEJ!